mariekalsong - F o t o & K o n s t

Tusan, vad kärlek kan vara vackert. Sån där kärlek som klarat sig igenom många hinder och svårigheter och bara vuxit starkare under tidens gång. Sån kärlek som får oss människor att göra de minst sagt fånigaste saker för att behaga den vi håller kär, eller kanske till och med livsfarliga saker bara för att man prioterar dens liv mer än sitt eget.
Jag såg ett sånt par idag. Och hur kan jag då veta att det var en så stark kärlek mellan dom? Jo, men det såg man. På långa vägar.

Jag hade gått en längre sträcka än jag hade tänkt för jag missade en buss och tänkte hinna med den andra bussen.
Så där gick jag mot stationen, då det svischar förbi en bil med ett par killar som håller ner biltutan och stirrar så där läskigt på mig. Usch, vad jag hatar det! Först hoppar man till, tappar takten i stegen, och blir irriterad. Varför?! Har dom inget bättre för sig! Sen hittade jag tillbaka till min rytm och fortsatte mot stationen. När jag väl satt på bussen och den började röra på sig. Så hörde jag min syster fnissa till lite lätt och sedan tilltala mig att titta ut på busstationen. Där såg jag en gumma och en gubbe tillsammans. Det var det sötaste jag sett tror jag! För där satt gumman på rullatorn med ansiktet vänt mot sin gubbe som knuffade med all sin kraft för att de skulle komma framåt. Han såg helt slutkörd ut, stackarn. Sen kom dom till en trottoarkant och gumman fick kliva av medan gubben lyfte upp rullatorn på trottoaren för att sedan ta tag i gummans arm och hjälpa henne upp på trottoaren och rullatorn igen, och så fortsatte dom mot stationshuset.
Det var så vackert och fint gjort av den där gubben...