30.nov.2008
Jag tror jag såg en ängel. Han stod där på mötet med en stor proffs-filmkameran och spelade in. Jag vet att han tittade på mig. Och jag minns hur glad det fick mig att känna mig. Han var så vacker. Jag blev blyg och tittade ner på mitt knä för att sedan titta upp mot hans håll igen. Möttes av dom fina mörka ögonen igen, och jag tittade ner. Just då kändes det som en film. En romantisk film. En mycket vacker film. Och jag börjar fantisera om hur det skulle fortsätta. Hur han skulle komma fram till mig och säga "hi". Jag satt där och fantiserade så länge att jag trodde att det var på riktigt och jag tittade upp mot honom igen. Ingen blick tillbaka...
Efter mötet såg jag honom aldrig mer. Även om vi gick dit varje söndag och fredag, så såg jag honom aldrig. Var han en ängel tro?
Efter mötet såg jag honom aldrig mer. Även om vi gick dit varje söndag och fredag, så såg jag honom aldrig. Var han en ängel tro?
Tänk, det vara bara ett år sedan. Jag hade inget minne av det. Men läste i min dagbok igår och hittade det. Texten skrev jag nu. I min dagbok stod det bara att jag hade sett en fin man... väldigt kort och gott. Men jag mindes tillbaka, och det var så kul!
Blir inte alla lite kära ibland? Bara lite smått. Såna dära rus som kommer då och då. Men som försvinner väldigt kort efter, och man glömmer bort. Jag blir jätteofta kär, men "kär på riktigt" det händer inte alls ofta. Och väl är väl det! Hehe :) Jag är inte så impulsiv med kärlek. Det dröjer ganska länge innan jag vågar ta första steget. Och första steget för mig är att lära känna personen.
Kärlek är allt gott! Tycker inte ni?
Kommentarer
Trackback
