Saknad och ingen sömn.
Det går inte att sova, hur mycket jag än vill. Jag ser bara sex små underbara ögon som tittar på mig från mörkret, tre underbara barn som egentligen inte är här hos mig, utan långt borta i ett annat land. Ett land på andra sidan havet. Här finns bara minnena och bilderna i mitt huvud. Jag saknar dom så det gör ont. Jag hatar det här. Att man inte kan vara med alla man älskar. Att man måste välja. Att dom är så långt borta.
Jag saknar att hålla den lilla flickans hand genom parken, jag saknar att leka datten med den femåriga pojken, jag saknar att sätta upp håret på den sjuåriga flickan, jag saknar allt!
Jag till och med saknar att få lilla flickan att somna i sin barnvagn, dra ner hennes ryggstöd samtidigt som hon skriker och gråter, men tillslut ger hon upp och somnar trött, för att sedan vakna 1-2 timmar senare och vara glad och pigg och skratta när jag kittlar hennes fötter.
Jag saknar dom stunderna då pojken kom och viskade i mitt öra att han älskar mig och vill pussa mig. Jag saknar när den äldre flickan knackade på min dörr till mitt rum och sa att maten var klar, fast den inte var det, bara för att jag skulle komma ut till henne och hennes syskon för att leka lite.
Det gör ont, för det finns ett tomrum, ett tomrum som brukade fyllas med barnskratt/skrik och knasiga lekar med barn som har den vildaste fantasin man kan tänka sig!
Varför kommer det då man ska sova, och då det gör som ondast?
Jag älskar mina Irlandsbarn.
(Nu skrev jag nog jättekonstigt, men ha hänsyn till att klockan är halv 3 och att jag är jättetrött)
Nu måste jag sova. Har haft öppet fönstret en stund. Så värmen kan inte hindra mig från sömn i alla fall. Dock kan annat hålla mig uppe...
Jag saknar att hålla den lilla flickans hand genom parken, jag saknar att leka datten med den femåriga pojken, jag saknar att sätta upp håret på den sjuåriga flickan, jag saknar allt!
Jag till och med saknar att få lilla flickan att somna i sin barnvagn, dra ner hennes ryggstöd samtidigt som hon skriker och gråter, men tillslut ger hon upp och somnar trött, för att sedan vakna 1-2 timmar senare och vara glad och pigg och skratta när jag kittlar hennes fötter.
Jag saknar dom stunderna då pojken kom och viskade i mitt öra att han älskar mig och vill pussa mig. Jag saknar när den äldre flickan knackade på min dörr till mitt rum och sa att maten var klar, fast den inte var det, bara för att jag skulle komma ut till henne och hennes syskon för att leka lite.
Det gör ont, för det finns ett tomrum, ett tomrum som brukade fyllas med barnskratt/skrik och knasiga lekar med barn som har den vildaste fantasin man kan tänka sig!
Varför kommer det då man ska sova, och då det gör som ondast?
Jag älskar mina Irlandsbarn.
(Nu skrev jag nog jättekonstigt, men ha hänsyn till att klockan är halv 3 och att jag är jättetrött)
Nu måste jag sova. Har haft öppet fönstret en stund. Så värmen kan inte hindra mig från sömn i alla fall. Dock kan annat hålla mig uppe...
Kommentarer
Trackback
